Konstigt va?

Nu börjar jag mitt bloggande här! Tidigare kunde ni hitta mig på den här adressen:
 http://www.lillsnorpa.blogg.se/
Där var jag ganska opersonlig. Visade mest saker jag pysslat eller målningar jag målat.
Nu kommer jag skriva mycket mer om mig själv, vem jag är och  vad jag gör.
Välkomna att titta in här när ni vill och hur ofta ni vill. Det är helt gratis plus att ni gör mig glad.

Jag heter Lilian och föddes en vintermorgon den sextonde januari nittonhundranittio.
Jag är näst yngst, men yngsta systern, i en syskonskara på sju barn. Så här ser den ut:
pojke, flicka, flicka, flicka, flicka, flicka, pojke
(Jag är den med fetstil och i lite mörkare blå nyans)

Min absoluta älsklingsfärg är grön. Men ni ska veta att jag älskar alla färger.
Det vore lite dumt om jag inte gjorde det för jag jobbar väldans mycket med färg.
Jag är nämligen konstnär. Konstigt va?

Det bästa jag vet är att måla, så det är det jag gör mest.
Jag bestämde mig för att bli konstnär rätt så tidigt i livet.
Mamma och Pappa har berättat att jag knappt var fyra år första gången jag avslöjade det. Där emellan har jag hunnit velat bli en himla massa andra grejer som: präst, dinosaurieforskare, krokodilmatare, florist, filmstjärna, dietist mm. Men konstnärsdrömmen har alltid legat och grott i mig som en vacker vision om att få måla dagarna i ända hela livet ut. Trots det blev konstnärsgrejen undangömd och mer tänkt som en fritidsgrej, för konstnär kan man väl ändå inte vara och försörja sig som på riktigt.
Eller? Kan man det...

Ja, det kan man!
Farväl och ha det bra utan mig, sa jag till hälsopromotionplugget i Gbg för lite över ett år sedan som jag hoppade på för att skaffa mig en "bra utbildning och stabil framtid" som syokonsulenten uttryckte sig. Vad  syon inte förstod var att vissa människor inte kan andas om dom inte får göra det dom innerst inne vill.
Så jag flyttade hem till Örebro igen för att besanna drömmen om att få måla.
Jag började också förstå att fritiden kanske inte blir så mycket till fri tid när man blir stor.
Det kan ju hända att en massa andra saker kommer ivägen som gör att färg och penslar får ligga tysta, stilla och undangömda för att bara tas fram någon gång då och då när man har tid.
Hemska tanke! tyckte jag. Så fick det bara inte bli...
Så för att det inte skulle bli till verklighet började jag att visa folk vad jag målat. Många gillade det.
Nu är jag Konstnär.
Oj! Lite vågat att kalla sig för det kanske.
Man kanske borde plugga konst i halva sitt liv, sålt en målning för minst 320 000:- ungefär och varit död i några år innan man gör det. Men jag vet inte riktigt vad jag är om jag inte är konstnär. Jag försörjer ju mig på att sälja målningar som jag gjort, precis som en brevbärare försörjer sig på brev han/hon delar ut.
Ni mån tro att jag tycker om att gå till jobbet.
Men det är inte alltid så lätt. Ibland kan det vara svårt och krävande. Allt ansvar ligger på mig. Det finns ingen jag kan lägga över det på. Jag får liksom lika mycket som jag jobbar.
Jobbar jag mycket får jag mycket, jobbar jag lite får jag lite.
Det funkar inget vidare bra med fusk i konstnärsskapet. Det funkar faktist inte alls...
Däremot kan det ibland hända att jag fuskar i sällskapsspel som 'fia med knuff', men det är onödigt av mig. Det slutar ändå bara med att jag i samma stund säger något i stil med "Förlåt, jag slog egentligen ingen 6:a. Jag fusksnurrade tärningen. Eentligen blev det en 3:a"...
Så sitter jag där bortgjord resten av spelet med mina tärningslag kontrollerade av medspelarnas hökögon...

Jag kommer ofta ta med er in till min atelje. Vi kan leka att ni är på studiebesök hos mig för att få vara med och se hur och vad jag jobbar med. Så får ni ställa hur många frågor och kommentarer ni vill och låta mig försöka svara allihop.

Så kan vi leka att ni är på te hos mig också. Att vi sitter och småpratar om livet tillsammans. Småpratar om sånt som är viktigt, om sånt som är dumt, om sånt som får en att må bra, om sånt som får en att börja vilja skratta, gråta, skrika. Ni fattar?

Så kommer ni få följa med mycket i min vardag också. Jag kommer skriva om vad jag gör och hur jag gör  och varför jag gör och om vad jag gillar och om vad jag ätit och om dom jag umgås med och om vilken film jag sett och vad jag tyckte om filmen. Om ni vill får ni vara med hela tiden. Jag vill gärna att ni är det.

Nu har ni lärt känna mig lite.
Ni kommer lära känna mig mer, men bara om ni vill förstås.
Jag vill gärna lära känna er.

Hej då!